Skulle egentligen bloggat igår men orken fanns inte riktigt där.....men igår så firade vi vår lillskrutta som fyllde 5 år och självklart fick (båda förstås) sina favoritgodisar instuvade i toarullar. Dem älskar att öppna paket även om Bona är nog snäppet värre än vad Tilly är ;-P På julafton får man ha lite extra koll på klapparna under granen för annars riskerar det att försvinna en eller två om Bona är i farten ;-D

Fick inte till någon bra bild på 5 åringen som inte hade lust att ställa upp inför kameran...så det fick bli liten blandad kompott av bilder från när hon var liten till när hon blivit stor. 

Älskar dem så <3 <3 <3

Är så tacksam för att jag har möjligheten att ha så många fyrbenta små liv omkring mig och i mitt liv. De gör livet ljusare och roligare tycker jag....så jag ser också till att föreviga minnena av dem och som ni ser nedan...de är så fotogeniska mina små pinglor.

Får jag presentera vår äldsta tös Bona (Cockerspanieln) och vår yngsta spillevink Tilly (svarta och bruna "black and tan" cavalier king charles spanieln) och så mina föräldrars två små bruna (rubyfärgade) cavalier king charles spaniel...Bella och Daisy. :)

Samt något kort på mina föräldrars lilla Milly, som sorgligt nog gick bort 2 augusti 2014. Spelar ingen roll hur lång tid det går saknaden är lika stor som om det var igår. Tänker på dig lilla Millygumman

Mammas tjej <3

Vårt lilla bustroll <3

"Sluta ta kort nu mamma...åh vad jobbig du är!" 

De där ögonen alltså! <3

Pappas tjej <3

Älskar att spana och undersöka allt vår lilla Tigerlilly <3

Tårtkalas för Bella och självklart är hedersgästerna bjudna ;-) Lilla Milly sitter till höger <3

Daisy kom som omplaceringshund (tre år) till mina föräldrar och är faktiskt helsyster till Bella. Familjen hon hade bott hos tidigare hade gjort en massa hemska saker mot henne så hennes tillit för människor var rätt låg och hon var rädd för det mesta. Bara att vara nära och våga ta plats tog tid för henne......men här ser ni att hon äntligen vågar breda ut sig OCH ligga nära. Lilla hjärtat <3

Lilla sötnosen Bella <3

Pappas kuddar är nästan alltid "occupado" ;-P "Bästa stället och sova på nära pappas huvud"....tycker Tilly

"Jag vaktar dig som en hök"....säger Bona ;-P Spelar ingen roll var jag är i hemmet....vänder jag mig om eller tittar ned så endera ligger eller sitter hon bakom eller nedanför mig. Så här får man kolla vart man sätter fötterna ;-P

Mammas lilla mysis 

Gosedjur är bland det bästa Bona vet....näst efter mamma alltså ;-)

Tilly är pappas flicka ;)

Tilly och Bella <3

Haha...har alltid varit nyfiken och sugen på att färga håret cerise under många år, men aldrig kommit till skott då jag vet hur "fake" färger förstör hårkvalitén i det långa loppet. Men så tänkte jag...what the häck...förändra färg och frisyr med peruk. ;D

Så vad säger ni? ;D

Nattinatt <3

Spenderar fredagskvällen med att minnas tillbaka till en av de absoluta dagarna i mitt liv. 

Bjuder på bilder nedan :D
Den 14 juni 2014 kl.15.30 sa vi ja till varandra i Svärta kyrka strax utanför Nyköping. Det var en av de få soligaste (dock kylig sommar) dagarna som vi hade den sommaren. Sådan tur vi hade och hela dagen blev succé! 

Överraskade alla med att låta en av Sveriges absoluta 80-talskändisar (som sjungit duett med självaste Tommy Nilsson) sjunga på bröllopet ....ni som känner igen er kan nog redan lista ut det och ja ni har rätt det är Tone Norum. Kändes mäktigt att låta henne sjunga och självklart uppskattades det till tusen av alla. Allting kändes så lättsamt och roligt...som alla vet så är det svårt att göra precis varenda en nöjd vid sådana här tillställningar, men ärligt talat så kände sig ALLA nöjda (så inte för att skryta eller något, men fan vad nöjd jag är över det). It's the cremé alá cremé! XD

Tre år tog det för oss att komma till den dagen, men det var det värt. Njöt från början till slut och vi avslutade helgen med en underbar brunch med våra nära och långväga gäster. 

Ha en fortsatt trevlig kväll allesammans! <3
               

#bröllopsdag #firande #tonenorum #loveisintheair

Blev en händelserik kvällsrunda tillsammans med maken och hundarna. När vi hade gått ett par hundra meter kom vi fram till en närliggande bostadsområde......plötsligt ser jag en liten shiitzu (ursäkta stavningen) som springer lös i snön nära lägenhetslängan och påkallar uppmärksamhet genom att skälla på oss. 

Ingen ägare syns till och jag börjar kalla till mig hunden som var lite skygg och rädd för vår äldsta hund (10 åriga engelska cockerspanieln Bona)....men till slut kom hunden tillräckligt nära och jag försökte att få tag i nackskinnet på den för att den inte skulle springa iväg och riskera att skada sig osv. Den pep förstås till och rullande runt och sprang några meter ifrån igen. Jag lämnade över Bonas koppel till maken och försökte locka till mig hunden igen....den gick närmare nödutgången/brandstegen med tillhörande grind vid fastigheterna och jag smög närmare och pratade lugnande med hunden samtidigt....den ville in genom grinden så jag förstod att den kände igen sig och visste vart den skulle. 

Till slut hade jag kommit så nära att jag kunde lyfta upp den och så öppnade jag grinden och klev upp på brandstegedepån....självklart fanns inga handtag på nödutgångarna så jag kunde inte komma in någonstans. Så ut på gården igen och kollade vid marklägenheterna om någon var hemma och kunde släppa in oss. Det var det....en äldre dam som tack och lov trodde sig känna igen vart hunden kom ifrån så hon släppte in mig. Blev lite missförstånd vilken ingång vi skulle mötas vid så jag sprang runt med den stackars hunden någon minut och letade innan vi hittade varandra (det lilla livet trodde väl inte att jag var klok...men hon kände nog större tacksamhet då jag kände att hon värmde sina små tassar i mina händer och tryckte sig mot mig).

Så fort vi kom in så bad hon mig att släppa ner hunden för att den skulle leta hem själv men det kunde den inte (vilket förbryllade mig då hundar oftast vet var de bor)....men damen listade ut vart den bodde...ironiskt nog var det hennes granne mittemot. 
Damen ringer på och det hörs skällande inifrån lägenheten och jag började tro för en sekund att det inte alls var den grannens hund så jag plockade upp den utifall att så den inte blev biten eller något.

Så fort dörren öppnades möttes vi av en chockad och något skamsen person som visade sig vara hundpassare (hade två egna och tre andra som hon passade)....ehm...det visade sig att hon hade rastat hundarna för kvällen innan läggdags och när hon gick in så hade hon glömt att räkna dem!!! Skojar du med mig?! 
Jag fick mig en hård varm kram och ett innerligt tack för att jag inte hade gett mig, utan verkligen gav mig fan på att hitta ägaren. "Det ska vara en hundägare som gör en sån sak"..säger hon. Den äldre damen bannade henne och frågade flera ggr att "Har du inte koll på din hund?!".....och i värsta fall tänker då jag...en hund som inte var hennes. Gulp alltså!

Jag hade aldrig förlåtit mig själv om det hade varit jag som hade dabbat mig så när man åtar sig det ansvaret att passa andras hundar. Tror i alla fall att hon fick sig en rejäl tankeställare.....hoppas jag verkligen!
Sådana här saker får liksom bara inte hända!
Hur som helst...den här gången slutade det lyckligt och jag är så glad att vi valde att gå den här vägen som jag valde idag. En väg som vi normalt inte brukar gå....så vem vet det kanske var ödesbestämt. 
Sov gott alla :)

Det är inte många som vet om det, det är i praktiken bara mina närmaste som vet....men för ca. 1,5 år sedan gick jag "in i väggen".

Jag gick fortfarande på högskolan då, jobbade samtidigt för att slippa csn-lån (av flera skäl), samt agerade roller som hobbypsykolog, bästa vän, stödperson, personlig assistent, fredsmäklare osv. Inom de flesta situationer som jag hamnade i, med folk som står mig nära och även dem som jag tillfälligt mött för dagen. 

Det här fenomenet med att "ställa upp för andra mer än vad man ställer upp för sig själv" har liksom varit en självklarhet för mig då tidigare och tyvärr är lite så fortfarande av olika anledningar. 

Så i den perioden då för 1,5 år sen började det sakta men säkert ta emot att jag skulle kunna genomföra och till slut även slutföra saker som jag hade på min agenda. Skolan blev lidande.....mina relationer har blivit lidande....jag har isolerat mig själv mer eller mindre i vissa perioder eftersom jag bara inte orkar med att umgås och ställa upp för folk. Jag har med andra ord förlorat en stor gnutta av min empatiska förmåga gentemot andra människor. Dock aldrig mot dem som står mig verkligen närmast. 

Därför har jag lovat mig själv att i största möjliga mån under obestämd tid tänka på mig själv och göra saker som jag finner som upplyftande och som ger mig energi för dagen. Kapa band med människor som är energitjuvar och som bara tänker på sig själv. Det här med att "ge och ta" kommer att få en helt annan innebörd som jag tror att folk kommer att märka av så småningom....de kommer aldrig någonsin att få utnyttja mig så som de har gjort tidigare. 

IGEN!

Jag kommer att hitta mig själv igen.

Min "chronic warrior power" har bara börjat.

Att leva med bl.a fibromyalgi som jag gör, är en av de många "side-effects" föga förvånande; sömnstörningar. 

Det tar lång tid för mig att somna oavsett vad jag gör....och ja jag har testat allt faktiskt...mindfulness, chantning (eller hur det stavas inom buddismen och då är jag ingen buddist heller), sömntabletter osv. 

Sedan har vi förstås den kroniska tröttheten ovanpå det....så det resulterar i att det är ett rent helvete att klara av att vakna samt komma upp snabbt på mornarna. De flesta mornar måste min make hjälpa mig upp, stötta mig till toaletten och sen tillbaka till sängen så att min kropp långsamt får anpassa sig till att "vakna"....hjärnan, övriga muskelpartier och lemmar på kroppen. 

Däremot har jag i alla fall, tack vare en vän inom medicinsk laserterapi, lärt mig den enorma betydelsen av att inta pulvermagnesium (vilken jag kommer att återkomma till en annan dag). Men tack vare det pulvret i alla fall kan jag lättare somna och den hjälper väldigt bra mot min IBS (irritable bowel syndrom) och den lättar på fibromyalgiskoven med emellanåt. Så stort plus+! 

Det blev ett långt första inlägg och jag känner hur kudden, John Blund och magnesiumet kallar på mig nu.
Så nattinatt!