Blev en händelserik kvällsrunda tillsammans med maken och hundarna. När vi hade gått ett par hundra meter kom vi fram till en närliggande bostadsområde......plötsligt ser jag en liten shiitzu (ursäkta stavningen) som springer lös i snön nära lägenhetslängan och påkallar uppmärksamhet genom att skälla på oss. 

Ingen ägare syns till och jag börjar kalla till mig hunden som var lite skygg och rädd för vår äldsta hund (10 åriga engelska cockerspanieln Bona)....men till slut kom hunden tillräckligt nära och jag försökte att få tag i nackskinnet på den för att den inte skulle springa iväg och riskera att skada sig osv. Den pep förstås till och rullande runt och sprang några meter ifrån igen. Jag lämnade över Bonas koppel till maken och försökte locka till mig hunden igen....den gick närmare nödutgången/brandstegen med tillhörande grind vid fastigheterna och jag smög närmare och pratade lugnande med hunden samtidigt....den ville in genom grinden så jag förstod att den kände igen sig och visste vart den skulle. 

Till slut hade jag kommit så nära att jag kunde lyfta upp den och så öppnade jag grinden och klev upp på brandstegedepån....självklart fanns inga handtag på nödutgångarna så jag kunde inte komma in någonstans. Så ut på gården igen och kollade vid marklägenheterna om någon var hemma och kunde släppa in oss. Det var det....en äldre dam som tack och lov trodde sig känna igen vart hunden kom ifrån så hon släppte in mig. Blev lite missförstånd vilken ingång vi skulle mötas vid så jag sprang runt med den stackars hunden någon minut och letade innan vi hittade varandra (det lilla livet trodde väl inte att jag var klok...men hon kände nog större tacksamhet då jag kände att hon värmde sina små tassar i mina händer och tryckte sig mot mig).

Så fort vi kom in så bad hon mig att släppa ner hunden för att den skulle leta hem själv men det kunde den inte (vilket förbryllade mig då hundar oftast vet var de bor)....men damen listade ut vart den bodde...ironiskt nog var det hennes granne mittemot. 
Damen ringer på och det hörs skällande inifrån lägenheten och jag började tro för en sekund att det inte alls var den grannens hund så jag plockade upp den utifall att så den inte blev biten eller något.

Så fort dörren öppnades möttes vi av en chockad och något skamsen person som visade sig vara hundpassare (hade två egna och tre andra som hon passade)....ehm...det visade sig att hon hade rastat hundarna för kvällen innan läggdags och när hon gick in så hade hon glömt att räkna dem!!! Skojar du med mig?! 
Jag fick mig en hård varm kram och ett innerligt tack för att jag inte hade gett mig, utan verkligen gav mig fan på att hitta ägaren. "Det ska vara en hundägare som gör en sån sak"..säger hon. Den äldre damen bannade henne och frågade flera ggr att "Har du inte koll på din hund?!".....och i värsta fall tänker då jag...en hund som inte var hennes. Gulp alltså!

Jag hade aldrig förlåtit mig själv om det hade varit jag som hade dabbat mig så när man åtar sig det ansvaret att passa andras hundar. Tror i alla fall att hon fick sig en rejäl tankeställare.....hoppas jag verkligen!
Sådana här saker får liksom bara inte hända!
Hur som helst...den här gången slutade det lyckligt och jag är så glad att vi valde att gå den här vägen som jag valde idag. En väg som vi normalt inte brukar gå....så vem vet det kanske var ödesbestämt. 
Sov gott alla :)