Det är ett bra tag sedan jag skrev här och mycket har hänt ända fram tills nu. 

Jag har lyckats examinera mig som certifierad laserterapeut, trots alla "bumps in the road" som jag har upplevt under alla mina år som Chronicwarrior. 

Jag har även lyckats starta enskild firma och känner mig vansinnigt stolt över att vara min egen chef och entreprenör inom en marknad som har otroliga möjligheter att nå långt inom. 

I samma veva så har jag kämpat dem senaste 5-6 åren igenom ett 10-årigt förhållande som har haft rejäla "ups and downs" och för att göra en lång historia kort så gifte jag mig till slut med den här mannen och strax innan vår 3-åriga bröllopsdag har vi nu valt att gå skilda vägar, men ändå fortsätta att vara vänner. Särskilt i förhållande till våra hundar som vi skaffade gemensamt under vår tid som par. Även om jag står som ägare till dem så känner jag att även min blivande ex-make har också rätt till dem och få uppleva dem så länge de finns kvar hos hos. 

Varför gifte jag mig med honom om nu förhållande hade sina stormar, undrar ni då säkert?

För att jag älskade honom och att han hade lovat att bättra sig, att vi båda skulle bättra oss inför varandra och särskilt efter giftemålet. Att han skulle hålla sina löften som han gav mig när jag började ställa ultimatum om förändring från hans sida. Utan att gå in alltför mycket på detaljer så hoppades jag verkligen att han skulle hålla sitt ord. Men pga. vissa förutsättningar hos honom som han tyvärr inte kan hjälpa så kunde han inte hålla löftena och jag tröttnade. 

Nu funderar jag mycket kring huruvida vi ska kunna fortsätta vara vänner och ha en bra vänskapsrelation för övrigt när nu tyvärr hans mamma har (liksom så många andra gånger under vårt förhållande) gått över den normalt sett "osynliga gränsen" som så många av oss här inne säkerligen är väldigt bekanta med. 
Hon har ansett sig ha rätt att ställa frågor som hon ansett sig har rätt till svar för gällande vårt förhållande. Särskilt nu när vi har under en tid förvarnat våra föräldrar om en eventuell kommande separation. En "eventuell" separation alltså. Det var inget som var helt bestämt från första början. Även om vi valde att börja nämna det redan från början var för att det inte skulle komma som någon överraskning. Jag personligen avskyr extra frågor när faktumet trots allt blir eller redan är ett faktum. Så det var mer för att förenkla hela processen.....trodde vi. 

Mamman hade i vilket fall mage att börja agera som någon form av äktenskapsrådgivare och började ifrågasätta hurvuvida vi ska fortsätta alternativt inte fortsätta vårt äktenskap, hur vi planerar inför framtiden osv. För det första har hon ingen som helst rätt att lägga sig eller ens ha sig rätt att veta något om "oss". Så tillvida att vi själva inte väljer att berätta. Jag satte henne vänligt men bestämt på plats och sa att det som sker angående det berör mig och maken personligen och hon får veta tids nog. 

Hon blev sur på mig (hon har aldrig riktigt respekterat varken mig eller särskilt min make med våra handlingar eller ofta värderingar). Hon har mer eller mindre alltid behandlat oss som minderåriga vilket har varit otroligt 

frustrerande i åratal. 

Hennes son och hon har numera ingen bra relation alls och jag oroar mig såklart över hur det kommer bli för honom när jag inte längre kommer vara hans fru. Han är en mycket ensam person annars och har svårt för sociala kontakter eller konstellationer. Känns så sorgligt särskilt när han är en så fin person för övrigt. 

Om jag återgår till mitt bry med hans mamma, så blev jag också tyvärr väldigt ledsen på min make då han som alla andra gånger under vårt förhållande också lät mig agera i denna fråga och säga åt hans mamma. Fastän han sitter där med sin dator, väljer han att sitta tyst och passiv. Han har alltid varit konflikträdd och inte vetat vad man ska säga i stundens hetta. Men för det så är det inte heller rätt mot mig att låta mig ta alla svåra beslut eller dispyter. Det var sista gången som jag blev så otroligt besviken på honom och hans mamma med för den delen. Att han inte kunde hjälpa mig och hon inte kunde respektera oss. 

Mamman har varit sedan det mötet varit tråkig mot oss och efter ett kalas för några släktingar till maken så var det stendött i telefonen en vecka. Sen när maken väl ringde och frågade om vi fick komma dit en sväng så var det ok att vi skulle komma först. 
Jag skulle ändå till Folktandvården som var i närheten. Så maken och hundarna lämnade mig där och han åkte dit under tiden som hade besöket. 
När jag väl blev hämtad sen så trodde jag att vi skulle åka tillbaka till svärmor, men sen insåg jag snabbt då han hade hundarna med sig igen att så blev inte fallet. 

Hon hade ännu en gång inte respekterat oss och frågade ut maken direkt när han kom dit samma frågor som jag bestämt sa åt henne från förra gången att hon fick vänta på svar tills vi kände oss redo och hade verkligen bestämt oss. 

Något under det mötet blev riktigt fel och nu är jag bannlyst och hon vill inte träffa mig. Barnsligt nog!

Min make har tyvärr en tendens att lyfta fram saker på fel sätt och av någon anledning lyftes tydligen mer eller mindre enbart mina åsikter fastän det var våra åsikter upp inför henne. Att min make sa att hon har lagt sig i för mycket, att det var hennes fel att vi inte skaffade äktenskapsförord (vilket det var i grund och botten då hon avrådde oss starkt för det av någon anledning, som hon nu inte kan stå för och påstår att det är bara något jag sagt, fastän både jag och maken hörde henne när hon sa det) osv. 

Hon krävde också att jag skulle lämna tillbaka smycken som jag har fått av henne under dem åren som jag fortfarande var tillsammans med hennes son. Lite märkligt då hon aldrig ordnade gåvobrev eller dylikt för att kunna stärka rent juridiskt att hon har gjort det. Vilket då innebär att smyckena rent tekniskt sett räknas in i bodelningen av skilsmässa och som min privata egendom. Efter allt hon har gjort mot mig och maken, så kommer hon inte få tillbaka dem smyckena det kan jag lugnt säga. T.o.m maken var vittne om att jag fick smyckena i present av henne och något hon själv aldrig tänkte använda. 

Sedan tycker hon inte att jag har rätt till halva värdet av bostadsrätten m.m som min make står som ägare till. Min rätt som hustru!! Förstår ni hur ironiskt det låter?!

Det finns inga särskilda juridska dokument som gör att bostadsrätten inte ska räknas med som en del av bohaget. Vilket innebär att den alltså ska rättmäterligen räknas med. Punkt slut liksom det är inget hon kan förändra och inte heller ha rätt att lägga sig heller för den delen. 

Maken håller fullkomligt med på att hon inte ska lägga sig i, men ändå så gör hon det och till råga på allt så har hon även kontaktat en jurist. Även om maken till viss del ville det så har hon ändå gjort det hon inte skulle göra, dvs. lägga sig i igen!! 

Blir inte klok på detta! När ska människan förstå att det inte är hennes sak att avgöra eller ta beslut i?! 
Det är bara mitt och min blivande ex-make detta berör och ingen annan. Punkt!

Jag har beslutat i vilket fall att hon aldrig mer kommer få träffa hundarna igen, som hon är "farmor" till och mycket förtjust i. Om hon inte har haft något konsekvenstänk tidigare, kommer hon förhoppningsvis få bli varse om det nu. 

#skilsmässa #tråkigheter #ledsen #folksomintevetvartgränsengår #gränssättningar #sorg #skiftningaravlivet #chronicwarrior #folksomvänderenryggen #syndabock #orättvisa #vänskap #konsekvenstänk #livet #attväxa #personligutveckling #motgångar #stolthet #entreprenörskap #laserterapeut 

Ligger i sängen och försöker mentalt och fysisk förbereda mig på att stiga upp....gå på mina helvetiska onda fötter (typiskt fibban) och försöka komma igång med dagen. 

Tänker på att jag är så glad över att jag kunde njuta av gårdagen till fullo och bara köra järnet med allt jag ville åta mig att göra. Det är så skönt när dem dagarna kommer, men sorgligt nog alltför sällan....jag får typ en sådan här dag max 1 gång i månaden vid skovperioder och lite fler när skoven lugnar sig. 

Vid lugna skov så kan jag träna mer, orka mer och allmänt känna mig lyckligare med tillvaron.....men i andra fall så är det väldigt lätt att trilla dit och känna sig bitter och snuvad på självaste livet. Blir så arg på folk som skall komma och tro att de har något slags bot och att just deras sätt är det enda så funkar. "Gör du si eller så kommer du se att du mår bättre"...*suck* alltså! "Du måste träna Sabina!"...och så vidare....fuck off säger jag bara...folk ska bara veta hur djävla olidligt det är att träna när det värker som fan i muskler och leder...samt att under skov bli svinsjuk efter alltför mycket fysisk aktivitet. Det går bara inte och jag blir så förbannad på folk som inte kan förstå det. 

Ja träning är bra, men man måste anpassa den till dem tillfällen man känner sig tillräckligt pigg och smärtfri för att kunna klara av det. Att hela tiden köra på genom smärtan....kan faktiskt tro eller ej...leda till mer smärta. Så blir det för mig och nej jag blir inte alltid bättre av att röra på mig. Det varierar.

Men kom liksom inte och tro att "du"/"ni" har liksom svaret på gåtan just för mig. Jag märker vad som funkar eller ej just specifikt för mig. Det är ingen idé att andra ska hålla på och ifrågasätta sådant. 

Sedan en annan grej...det finns studier på att alltför mycket fysisk aktivitet är inte bra när man har fibromyalgi. Så skaffa kunskap kring sjukdomen och döm inte ut folk bara för att de inte följer en särskild mall för att kunna bli "bättre". För vi försöker redan...24/h..7 dagar i veckan...alltid. Vi som lider av kroniska sjukdomar är varken lata , letar efter bekräftelse hos andra eller för övrigt vill att folk ska tycka synd om oss. Vi vill må bra...såklart! Men tro mig vi klarar oss bättre om vi hade fått slippa allas moralpredikningar kring huruvida vi skall sköta vår hälsa. Vi är våra egna experter på vår egen hälsa! Normer bör inte forma den! Däremot vill vi mer än gärna ha stöd och pepp på vägen (särskilt vid våra mörkare dagar), inget konstigt med för vi alla är väl människor? Vi alla har väl rätt att få känna stöd och tröst när vi verkligen behöver det?! 

Samhället och världen bör ta sig en extra fundering på vad definitionen av humanitet egentligen betyder och skippa alla djävla normer...sluta vara så pretantiösa, trångsynta och nervärderande. Det är så smaklöst!