Jag har inte bloggat på länge nu....och vet inte riktigt vart jag ska börja.

Så många saker har hänt....så många motgångar att jag knappt vet varken ut eller in längre.

Först och främst dog min farmor 2016-03-08, hon blev nästan 96 år förvisso men det är ändå surrealistiskt och svårt att förlora någon närstående. Hon är den andra personen i mitt liv som jag har förlorat, utöver flertal av högt älskade hundar som lämnat under årens lopp. 

Sedan har saker bara eskalerat....min minsta hund Tilly, fick först problem med vad den första veterinären som vi träffade misstänkte att det var en spottkörtelinflammation, så det blev att casha ut pengar för recept på medicin m.m på det. Men jag såg sen av en ren tillfällighet när Tilly gäspade att hennes ögonblinkningar var i obalans och såg sen att hon inte kunde blinka alls på vänster öga, sedan insåg jag att hon inte heller verkade ha full känsel/reaktion i hela vänster ansiktshalva. Så då blev det in igen till en annan veterinär som kunde konstatera någon form av ansiktsförlamning och misstanke om någon cranial nervskada fanns överhängande från hens utlåtande. 

Det skulle bli MR i Göteborg, eftersom det var enda stället från Malmö att kunna åka till....så under hela den här processen har jag fått figurera som mellanhand för ett flertal instanser som själva borde ha klarat kommunikationen bättre sinsemellan än att låta djurägaren själv hålla på och medla som någon slags samordnare för hela kalaset.

Det har varit strul från dag ett och så mycket energi som krävts för att hålla med kontakten med alla parter har varit förödande för mig. Min utmattningssyndrom har nått sin kulmen nu och batterierna är totalt slutkörda i botten. 

Inte nog med att man har den ekonomiska stressen med alla rörliga räntor osv att betala hängande över sig med de eskalerande utgifterna, fick vi trots allt tack och lov i slutändan (efter djävligt mycket om och men) ut full ersättning från försäkringsbolaget på MR:en så har även massa bensinkostnader etc påtvingats eftersom fanskapen inom djursjukvården inte kan se till att inneha komplett set av sjukvårdsutrustning inom närliggande ort?! 

Det känns som ett enda stort maktspel och vi djurägare är inte vatten värda då.

Fick svar angående MR:en igår också och det visade sig att Tilly hade vätska i vänster inneröra som förmodligen är det som framkallat ansiktsförlamningen så nu är vi ett snäpp vidare i den här karusellen och nu ska hon få vård med op. tömning av denna vätska samt biopsi på det. Så nu ska det till ett datum där också. Vi hade rätt iaf för vi trodde att det kunde röra sig om detta då vi har hört om det problemet förr med annan hund av samma ras inom våra kretsar. Så känns skönt att knäppa de som misstrott oss lite på näsan för det.

Sedan har ännu ett problem uppstått och det är att vår äldsta hund Bona, har fått problem med sina urinvägar, fick svar på det idag med och även hon måste nu börja utredas. Så nu på måndag börjar den karusellen snurra med och det känns som allting snurrar så djävla fort nu....jag kan knappt andas längre för allt det administrativa som jag får sköta och hjärnkontoret.....ja jag fattar inte att jag fortfarande "fungerar"....det är väl överlevnadsinstinkten antar jag. Men jag känner mig mer eller mindre som en zombie nuförtiden. Jag känner mig helt kall inombords när det kommer till mig själv. Jag har fullständigt förlorat mig själv i allt skit som varit under senaste 2 åren. 

Finns så mycket mer att berätta men jag tror jag stannar här....det är tragiskt nog ändå.

Jag vill bara lägga mig helt platt ner och inte tänka en enda tanke till på ett långt tag när allt detta är över sen.